Franciskus och keltisk kristendom

I vår tid upplever den keltiska kristendomen en slags renässans. Det handlar om en form av kristen tro med gamla anor som praktiserades under de första århundradena efter vår tideräknings början. De områden där den blomstrade var Irland, Wales, Skottland och Bretagne. Den keltiska kristendomen förvaltade medvetet arvet från de församlingar som aposteln Johannes grundat. Det handlade om det johannesiska kärleksbudskapet (Gud är kärlek, älska varandra såsom Gud har älskat er och vi älskar därför att Gud först har älskat oss). Men det handlade också om en kristen tro som var naturnära (Gud upplevdes starkt som närvarande i naturen), demokratisk (tron förmedlades inte genom låsta hierarkiska strukturer) och helhetsbetonad (tron gällde hela livet och alla små saker i vardagen). Man hade tagit över många meningsfulla och viktiga sedvänjor och bruk från tiden före övergången till kristendom. Det skedde på ett naturligt sätt där man bibehöll vördnaden för den urgamla visdomen. Man gav en kristen tolkning åt de traditioner man konfliktfritt tog över från fäderna. Man värdesatte naturen som Guds skapelse genom att visa vördnad för heliga källor och träd, solen, månen och hela den levande mångfalden i Guds värld. Man såg naturnärheten i ett djupt släktskap med den bibliska, judiska naturmystiken så som den kommer till uttryck bland annat i Psaltaren.

En av de stora missionärena på keltiskt område var Columbanus, en irländsk munk som på 600-talet kom över till den europeiska kontinenten för att sprida evangeliet till de barbariska folkstammar som härjade i det karolingiska riket i Europa vid denna tid. Man vet att irländska munkar kom ända ned till Italien och grundade flera kloster på 600-talet. Ett av dessa kloster var Bobbio, som sexhundra år senare besöktes av Franciskus från Assisi. Det är sannolikt att Franciskus inspirerades av den keltiska kärleken till naturen. Vem vet - kanske Solsången är ett resultat av den keltiska naturmystikens inflytande på den kristendom som i Sydeuropa mognade fram i klostrens närhet.

Många av de keltiska helgonberättelserna präglas av kärlek till skapelsen och en likadan naturnärhet som är så typisk för legenderna om Franciskus. Också den keltiska konsten och ikonografin domineras av djurmotiv – isynnerhet fåglar. De irländska korsen är ofta utsmyckade med djurmotiv, där man kan se den fredliga och odramatiska övergången från hedendom till kristendom. På ena sidan an korsstammen förekommer djurgestalter övertagna från hedniska kultbruk, medan man på den andra sidan skildrar bibliska motiv. Den keltiska kristendomen framhäver Guds kärleksfulla godhet så som den kommer till uttryck i naturen under en öppen Guds himmel i motsats till gudsdyrkan i en mörk och sluten kyrkobyggnad där ljus och ljud från yttervärlden medvetet hålls utestängda.

Även om Franciskus är ett barn av italiensk 1100-talsfromhet, kan man se många väsentliga likheter med keltisk kristendom i sin naturnärhet. Idag när Franciskus med rätta hålls för ett ekumeniskt och ekologiskt medvetet helgon som beundras inom hela kristenheten, gäller det också att upptäcka de gemensamma urkristna källor som keltisk tro pekar på. Det handlar inte om en formlös naturpanteism där alltet uppfattas som identiskt med Gud. Snarare handlar det - liksom hos Franciskus – om en visshet om att Gud låter sig finnas i den natur han skapat, även om Gud är än mycket större och fördold. När vi låter allt levande bli genomlyst av Guds kärlekfulla godhet, blir varje väsen och varelse en påminnelse om Guds närhet och välsignelse. Lovsången stiger till Honom som skapat allt så skönt.

Stefan Djupsjöbacka