Franciskansk livsstil idag

- tankar om Franciskus betydelse idag.

Anförande vid Franciskus-Sällskapets årsmöteshelg i Hangö, som hölls Marie bebådelsedag söndagen den 21 mars 1999

Många människor idag - både bekännare och belackare - tycker att kristen tro ger ett intryck av flathet, lätthet, ytlighet och bristande dramatik. Jesus har gjorts till ett ofarligt och spinnande keldjur. Den engelska författarinnan Dorothy Sayers säger att vi ”har klippt klorna på lejonet av Juda”. När man gjort sig föreställningen, att rebellen gjorts salongsfähig för att passa in i någonting menlöst och profillöst, då är det inget under att kristendom har föga dragningskraft och det onda istället fascinerar istället, i synnerhet dagens unga.

Vi behöver upptäcka och peka på utmaningarna i vår tro som sannerligen inte är mesiga och urvattnade. I reglerna för franciskanska sekulärorden, lekmannaorden, heter det att ”vi är trolovade, syskon och mödrar åt vår Herre”.

Trolovade - vi är skapade till Honom och förenade med Honom.
Syskon - vi är kallade att följa hans vilja, att vara hans verkliga andliga släktingar. Mödrar - vi bär Honom i vårt hjärta och i vår kropp och föder Honom åt världen i handlingar som vittnar om vår tillhörighet.

Det gäller att i öppenhet och beredvillighet finna en livsstil, som inte enbart är ett fint principprogram eller en högtflygande ideologi, utan en personlig relation till Kristus. Det gäller att växa fram till en inre kännedom om Kristus. Att låta den inre elden värma och förvandla. Tredjeordens program talar om ”att göra Evangeliet till liv och livet till evangelium”. När Gud har tänt elden inom en - då kan man inte fly undan eller lägga sig till ro - som om allt skulle kunna fortsätta oförändrat som förut. Vi är kallade in i en personlig tillväxt under Andens ledning som innebär ett fördjupande i nyupptäckter. Viljan till att sträva efter personlig helighet uppväcks. Vi inser att det inte handlar om att kämpa i motvind, utan om att låta sig föras och ledas i Andens medvind. Det handlar om att ge rum för den levande och kravlös kärlek, var och en i den egna situation som man befinner sig i. Vi får anta utmaningar där Gud leder oss in i situationer där vi tvingas pröva våra gränser.
Vi behöver inte drivas med massan i en okritisk hållning, där vi måste tona ner våra attittyder och handlingar. Men vi behöver inte heller surt kritisera eller hårt döma dem som vi anser att gör fel, utan vi får positivt erbjuda andra alternativ i stället. Så kan vi frigöras från bundenhet till andra människor, deras åsikter och förhållningssätt. Vi kan också så allt mer frigöras från en slavisk bundenhet till egendom och sådant som anses materiellt eftertraktansvärt. Vi kallas in i en förenkling av vår livsföring och kan lära oss avståendets konst och att minska på de materiella behoven. Ingen annan än vi själva kan göra upp sådana regler för oss. Det som för någon uppfattas som nödtorft, är för en annan rena rama lyxen.

I de tre följeslagarnas legend berättas följande: Biskopen tog vänligt emot Franciskus, men sade ”Det förefaller mig att det är mycket svårt och besvärligt att inte äga någonting i världen.” På detta svarade den gode Franciskus: ”Min herre, om vi hade några ägodelar skulle vi ju också tvingas ha vapen för att vakta dem, eftersom ägodelarna förorsakar osämja och strider, och vi skulle på många sätt förhindras att älska Gud och vår nästa. Därför önskar vi inte äga några jordiska ägodelar i detta livet”.

Hela livet är ett lån och därför kan det aldrig utgöra någonting annat än förvaltarskap. Som Kristi lärjungar kallas vi till ett liv i enkelhet och fattigdom i motsats till livet i materialism, girighet och konsumism. När vi lever i frid, trohet mot vårt uppdrag och med respekt för allt levande, kan vi också alltmer skönja tillvaron som ett tecken på den av Kristus redan förnyade världen. Då kan vi frigöras till att våga se det gudomliga frö som finns i varje människa och varje av Gud skapad varelse. Då kan vi frigöras till att lita på förlåtelsens löfte, försoningens och kärlekens förvandlande kraft.

Det gäller att förstå att alla uttryck för andlighet och gudsgemenskap är strängt personliga och individuella; det är modeller för livet som erbjuds oss personligt och som vi måste tillägna oss personligen. Kyrkans former för fromhet och kristen livsstil är identifikationsobjekt men varje människa har sin egen väg till Kristus och Kristus har en egen individuell väg just till henne. Denna väg är beroende av hur du har det i ditt eget liv och vem du är. I din gudsgemenskap gäller dina personliga erfarenheter, din bakgrund och kultur, dina traditioner och upplevelser.

För Franciskus fanns det åtminstone fem olika områden eller ting genom vilka han uppfattade Guds tilltal. Vi kunde kalla dessa fem olika identifikationsobjekt för franciskansk fromhet för den fem K:na - K efter begynnelsebokstaven.

Det första K:et är

Kosmos

Solsången är det mest kända uttrycket för franciskansk naturmystik. Hela naturen blev genomskinlig för Guds härlighet och kärlek. I allt levande såg Franciskus ett samband med Gud. Skapelsen var för honom ett nätverk med en massa trådar mellan allt levande. Skapelsen var i hans ögon god och helig. Han såg bröder och systrar överallt i naturen. Inte ens ormen var för Franciskus en fallgrop eller en dold snara. Hela skapelsen lyfter upp människan till Gud. Redan nu är skapelsen i Jesus Kristus befriad från slaveriet under förgängelsen. Alla våra bröder och systrar i Guds underbara skapelse är redan nu människans medarvingar. För Franciskus skulle frågan huruvida det finns djur i himlen vara fullkomligt absurd. Han skulle svara: absolut.Det är klart att det finns djur i himlen. För om himlalivet är den återvunna skapelsen, paradiset, vad skulle den vara utan det myller av liv som är Guds ursprungliga skapelse. Bonaventura skriver om Franciskus: ”I allt det sköna såg han Honom som är skönheten själv. Han följde sin Älskade överallt i spåren och såg hans avtryck i skapelsen. Av hela skapelsen gjorde han en stege, och genom den kunde han klättra upp och omfamna Honom som är alltigenom värd att älska. Han tycktes urskilja en gudomlig harmoni i samspelet mellan de krafter och förmågor som Gud gett åt dem han skapat.”

Det andra K:et är

Krubban

Det var Franciskus som ställde upp den första julkrubban och den bestod av levande varelser. Franciskus älskade och vördade Guds människoblivande: den påminde honom om att Guds planer förverkligas i anspråkslöshet och ringhet. Franciskus såg Jesu födelse som någonting så stort och centralt i frälsningshistorien att han trodde att även om syndafallet aldrig hade inträffat så hade Gud ändå blivit människa. Även om synden inte skulle ha kommit in i världen och människan behövt bli frälsad från syndens och dödens makt, hade Gud av kärlek till människan ändå inte kunnat låta bli att komma som människa, som det lilla barnet i krubban.

Det tredje K:et är

Korset

Korset omramar och omfamnar Franciskus hela liv. Det var inför korset i kyrkan i San Damiano som han fick sin kallelse. Den händelsen blev upptakten till hela hans livsverk. Och mot slutet av sitt liv fick han på berget La Verna uppleva stigmatiseringen: en seraf med sex flammande vingar uppenbarade sig i form av en man hängande på ett kors. Det var Kristus som uppenbarade sig för Franciskus. Serafen fäste blicken på honom och lämnade honom med korsfästelsens stigmata på kroppen. Från den stunden bar han fösoningens sårmärken på sin kropp. Hans fötter och händer verkade vara genomborrade av spikar vars runda huvuden syntes i handflatorna. På fötterna trängde spikarna igenom den sträckta huden. På högra sidan fanns också ett sår som verkade vara gjort av ett spjut, och ur det sipprade blodet ofta fram, till och med genom skjortan och tuniken. Så ett blev han med sin Mästare att han konkret fick dela hans lidanden. Korset som symbol för Jesu död och uppståndelse är inte bara de kristnas segertecken. Det är också tecknet för offer, lydnad och tillit. Korset kallar oss till en livslång omformning. Det talar om ett reformprogram inom vilket vi är beredda att låta vår vilja böjas och formas enligt Guds vilja.

Det fjärde K:et är

Kyrkan

Bygg upp mitt hus, var uppmaningen till Franciskus inför korset i San Damiano. Franciskus såg upp till Kyrkan trots att han såg så mycket förfall och missbruk. Kyrkan med dess liturgiska liv var det kristna livets grund för Franciskus. Och i dess centrum stod nattvarden. Så skriver Franciskus i brevet till hela orden: ”Hela människans varelse skall bäva, hela världen skall darra och himlen jubla, när Kristus, den levande Gudens Son, befinner sig på altaret i prästens hand! O, vilken beundransvärd höghet och förunderlig godhet! O, vilken upphöjd ödmjukhet, vilken ödmjuk upphöjdhet!” Guds heliga Ord, den Heliga Skrift, var för Franciskus rättesnöret i livet. Utmaningen var för honom att följa Evangeliet i allt. Livet finns i Evangeliet, därför vill han göra evangeliet till liv. Och evangeliet förvaltas i kyrkan. Även om Kyrkan ofta skymmer budskapet genom ovidkommande handlingar, missriktad nit och fatala missförstånd, bär hon ändå skatten i lerkärlet. Därför kan en kristen aldrig lämna Kyrkan, Kristi kropp på jorden. Utan näring från stammen förtorkar grenen snabbt.

Det femte K:et är

Krisen

Evangeliet, genom vilket Franciskus kalldes till ett nytt liv, i efterföljd, är en kraft till frälsning och förändring. För Franciskus, liksom för varje människa som tar kallelsen på allvar, innebär krisen en fortgående, inre förvandling. Man blir aldrig färdig, krisen pågår ständigt och man kallas in i en daglig omvändelse. I sitt testamente beskriver Franciskus skeendet. Det börjar med
-bländningen. Rollerna blir ombytta och världen förvandlas. ”Det som var bittert för mig förvandlades till en sötma i själ och kropp”.

-upptäckten av Guds närhet. När Kristus omsluter honom, förvandlar det tillvaron. ”Vi tillber Dig, Herre Jesus Kristus, här och i alla dina kyrkor som finns i hela världen, och vi lovprisar dig för att du genom ditt heliga kors har köpt världen fri”.

-övergivandet av det gamla. Auktoriteter och släktband betydde inte längre någonting för honom. Yttre trygghet och sociala ramar förlorade sin betydelse. ”Och sedan väntade jag inte länge utan lämnade världen”.

-accepterandet av nya auktoriteter. ”Och sedan Herren hade givit mig bröder, visade ingen mig vad jag skulle göra, utan den Högste själv uppenbarade för mig att jag borde leva enligt det heliga evangeliets ordning. Och jag lät skriva ner detta i få och enkla ord, och her Påven gav mig sitt godkännande. Och de som kom för antaga denna livsföring, agav allt vad de hade till de fattiga”.

-oberoendet av alla yttre auktoriteter. Omvändelsen blir aldrig färdig. Vi bör vara beredda att rycka upp bopålarna och vandra mot nya horisonter. ”Bröderna skall akta sig för att under några omständigheter ta emot något, utom sådant som passar den heliga fattigdomen. Och där skall de alltid bo som gäster, främlingar och pilgrimer.”

Franciskus kan vara inspiration för många också idag. Men han får inte bli en modell och ett ideal som vi slaviskt föröker följa. För oss gäller det att se vad som är det väsentliga i hans efterföljelse och vad den röda tråden som går genom hela hans liv kan betyda för oss idag. Franciskus livsstil är i sin grundton synnerligen aktuell. Också idag kan människor inspireras av evangeliet och förvandlas. Då får man vara beredd på att bege sig ut på en livslång upptäcktsfärd. Bortblåst är mesigheten, ryggradslösheten och flatheten.

Stefan Djupsjöbacka